sixbillionsouls

Ska det vara så svårt att få hjärnan att börja tänka igen. Det står helt stilla i mitt huvud och jag får inte fram en enda tanke. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag ville bli flygvärdinna, jag ville bli modell och jag ville bli stylist. Nu vill jag bara bli mig igen. Alla bitar som satt på sin plats för första gången har börjat falla sakta. Varje dag lossnar en bit från mig och jag känner mig tom. Väldigt tom. Jag saknar någon, jag saknar personen som stod vid min sida hela tiden och stöttade mig. Vi var som tvillingar, gjorde jämt som den andra och höll ihop oavsett vad. Lät inget komma i mellan oss. Men man kan inte ta folk för givet, det har jag lärt mig efter ett förhållande på 8 månader. Jag tog han för givet och ville ha han vid min sida jämt, sen när man får höra att det är slut brister man ut i tårar. Inte för att man förlorar han, utan för att man blir ensam. Jag vet inte vad som gör ondast.. Att förlora någon man älskar eller sin bästa vän. Båda gör lika ont och man känner sig alltid lika tom. Men såhär tom har jag aldrig känt mig. Människans svaghet är nog att vi tar folk för givet så lätt, sedan när man sakta börjar glida ifrån varandra så kommer tankarna upp " vad har jag att leva för egentligen ? " Ett tag var allt bra och allt gick som jag ville, men nu är jag tillbaka på ruta 1. Där allt går emot mig. Det svåraste med att när man glider ifrån varandra är att man inte kan göra något åt det hur mycket man än vill. För det finns en anledning till varför man börjar glida ifrån varandra och varför man aldrig hör av sig till varandra. Det finns en anledning till allt man gör men jag kan inte se den anledningen. Den ligger gömd någonstans där bakom molnen. Man ställer miljontals frågor, men man får inget svar. Ett svar skulle underlätta ens vardag så himla mycket.
Jag är trött på stället, på de hockeykillarna som tror att de är något och skriver till alla tjejer i Leksand. Ska ni skriva till mig, sitt då inte och skriv exakt samma sak till min vän? du vet vem du är äckel! Vill få ut min ilska!! Till en börja verkade du schysst, trevlig, omtänksam, gullig och du var ju ganska snygg. Men du skrev till alla tjejer i leksand! Vad fan är det för början när man är nyinflyttad? Du förtjänar det snack alla snackar om dig, du förtjänar att ha alla tjejer emot dig för du har sårat varje jävla tjej du skrivit till! Va inte stolt över att du varit med i tv pucken och att alla tjejer lägger till dig på facebook och vill ha ditt nummer. För du är precis som alla andra killar som var med i tv pucken! Det som sårar mest är att få höra världens gulligaste saker ( vem vill inte höra sånt av en kille ) och sedan skriver du exakt samma sak till mina vänner. Den känslan när man känner att man är den enda han skriver med, att man är den enda som betyder något för han och att allt han sa kom från hans hjärta. Känner mig lurad och äcklad att jag trodde på det och kände mig annorlunda och speciell jämfört med resten av tjejerna. Men det visade sig vara en lögn. Var exakt som alla andra och inte alls något betydelsefull. Du sårade mig, och du förtjänar att bli sårad och få smaka på smärtan du gav mig!